Att staten bland annat gav lån till låg ränta, att återbetalningskraven var rejält förmånliga, att de kommunala bostadsbolagen inte behövde gå med vinst och att kommunerna måste ställa upp med gratis mark, gjorde detta möjligt. Samma sorts metod som Österrike och Wien använder idag. Under den här tiden tvingades stora familjer inte sällan bo i undermåliga nödbostäder i speciellt storstäderna.
Barnrikehusen tillkom som det första statliga bostadspolitiska projektet på 1930-talet efter beslut i riksdagen. Skälet var att så många fattiga barnfamiljer, och de var många, saknade bostad eller bodde extremt trångt under förfärliga villkor. 25 procent av industriarbetarna var arbetslösa i början av 1930-talet. En tredjedel av barnen tros ha varit undernärda, födelsetalen sjunker och blir de lägsta i västvärlden. De sociala ingenjörerna Gunnar och Alva Myrdal publicerade rapporten Kris i befolkningsfrågan 1935 och den fick politikerna att agera. Oron för sociala konvulsioner bidrog även starkt. Foto av nödbostad i Stockholm till vänster: Axel Malmström. Foto av barnrikehus i Traneberg, sent 1930-tal: Nils Åzelius.
I Helsingfors bor knappt 700 000 och 2024 fanns 395 000 bostäder, varav cirka 300 000 var hyresrätter. De kommunala hyresrätterna med reglerade och betydligt lägre hyror än marknadshyror utgör följaktligen ungefär 20 procent av hela hyresrättsbeståndet.
Titta på paradexemplet Gärdet i Stockholm. Idag får man vänta i bostadsförmedlingens kö i runt 20 år för att få en hyresrätt där. Denna identitetsmarkör för en modern urban medelklass.
Gärdet i Stockholms innerstad byggdes under 1930-talet enligt de funktionalistiska idéerna som fick genomslag i landet 1930 med Stockholmsutställningen (se fotot högst upp). Det är ljust, luftigt, grönt och lummigt, som här Tessinparken med sin ståtliga välkomnande fontän. Parken är en lunga som ger luft och harmoni åt hela området. Ekar som funnits här i över 100 år fick stå kvar och det ger en stark förankring till historien och det förflutna. Det gäller också mellan husen. I dag bor ungefär 25 000 på Gärdet. Här är lite fler foton.
Samtidigt ska samhällsansvaret bestå. Enligt Bostadsförsörjningslagen ska kommunerna planera så att förutsättningar finns för alla invånare att kunna leva i bra bostäder. Samtidigt får de allmännyttiga bostadsföretagen som hyr ut bostäder inte en krona längre i stöd eller subvention av kommunen eller staten. De får bara hyra marken lite billigare. Tomträttsavgälden, som detta kallas, har höjts kraftigt det senaste dryga decenniet.
Men Österrike valde att tvärtom helt strunta i att tolka EU:s konkurrensregler på det här sättet. Istället följer de EU:s Europeiska pelare för sociala rättigheter: ”Adequate shelter and services shall be provided to the homeless in order to promote their social inclusion.”
Sverige hade kunnat göra samma sak.
Många av de så kallade miljonprogramsområdena som byggdes mellan 1965 och 1975 i och i anslutning till mellanstora och stora städer är inte bra för människor. Eller vad tycker du? Åtskilliga av de som var med om att fatta de politiska besluten och arkitekterna bakom dessa ofta gigantiska repetitiva monolitiska projekt har under åren efteråt uttryckt ånger. Miljonprogrammen Tensta (fotot ovan) och Rosengård. Foto av Tensta: Holger Ellgaard. Licens. Foto av Rosengård: Fred J. Licens.
Risken är inte liten att man hamnar i vad som påminner om en gigantisk förvaringsbox i ett miljonprogram i Stockholmsregionen efter att ha köat i nästan tio år.
Här bor ofta de som aldrig tar sig in i den Svenska drömmen, som förblir exkluderade. Här där de sociala problemen är så stora. Inga ansvariga politiker vill diskutera den destruktiva potentialen i detta om tiderna blir rejält sämre. Det är steriliteten, den majestätiska förvaringsboxkänslan och utsattheten som gör dem så obehagliga. I Sverige är det inte brist på mark.
Men de var förblindade av den modernistiska idé som rådde då. Detta var arkitektur för att skapa den moderna jämlika framtidsmänniskan. Det var inte bara Sverige som inspirerades av Le Corbusier, som föreslog att Gamla stan skulle rivas och att där skulle istället ett antal enorma moderna monoliter resa sig.
Skälet till att bygga sådana miljonprograms-monoliter var ekonomiska, men senare beräkningar visar att kostnaden hade blivit ungefär lika om det byggts som under 1930-talet och med den tidens funktionalistiska arkitektur. Under tio år, mellan 1965 och 1975, byggdes en miljon bostäder när befolkningen var betydligt större än 1939, då 60 000 bostäder byggdes. Mellan 1965 och 1975 var Sverige långt rikare än någonsin tidigare.
I Holland försöker man riva sina miljonprograms-monoliter eller bygga om dem och skapa områden som ger en känsla som påminner om en trevlig svensk 1930-talsnärort. Fast det går inte så fort som många hoppats. Om byggkostnaderna i Sverige kan pressas starkt, om detta projekt subventioneras, skulle det bli möjligt här.
En speciell detalj, berättade den holländske arkitekten, är att entrén till sociala bostadshus i Holland måste få en form som gör de boende stolta över sitt hus. Så ritar han dem. Det måste vara en tydlig markering mot utanför huset, där det råder otrygghet. Inne i flerbostadshuset ska känslan vara trygghet och säkerhet. Därför får ibland hans hus en känsla av att vara ogenomträngliga, som fort.
Titta på hur det svenska Miljonprogrammets entréer är byggda, de får en att känna sig obetydlig och utbytbar. Känslan är sjukhus. Alla ser nästan likadana ut, prefabricerade i samma fabrik. Och så de öppna och tomma områdena mellan husen, likt öknar, med en och annan ensam lekplats som huttrar. När det är som värst.
Det holländska sociala bostadsbyggandet stannade upp efter den ekonomiska krisen 2008. I dag är väntetiden för den grupp som uppfyller kraven för en social hyresrätt cirka tio år i Amsterdam. Nu försöker politikerna att bygga fler sociala bostäder. Bostadsbristen var ett skäl till att nationalkonservativa PVV gick fram kraftigt i förra valet.
Fortsätter under fotona.
Fina exempel på hus i svensk funktionalistisk stil, vilka uppfördes på Gärdet i Stockholm 1937- 1938.
Flerbostadshus uppförda i slutet av 1800-talet på Kungsholmens Hantverkargatan i Stockholms innerstad/ stenstad. Att köpa en bostadsrätt här kostade i november 2025 i snitt runt 110 000 kronor per kvadratmeter.
I den mycket attraktiva innerstaden i Stockholm, som även omfattar närområdena till själva innerstadskärnan, vilka inte sällan är i funktionalistisk stil från 1930-talet, bor lite över 350 000 idag.
I de innerstadsdelar som är mest attraktiva, Kungsholmen, Södermalm, Östermalm, Norrmalm och Vasastan, bor cirka 250 000.
Priset för en kvadratmeter var i november 2025 90 000- 120 000 kronor/ kvm i de områdena i snitt. De furstliga och värdiga flerbostadshusen, som idag utgör det vackra Stockholm turister begeistras av, det svenskar hyllar som världens vackraste stad.
Med vattnet som likt en mur omsveper stadens centrala del. Vid andra världskrigets slut bodde 450 000 i Stockholmsregionen.
Det otroliga är att denna innerstad till största delen (cirka 70 procent) byggdes mellan 1880 och 1940. Under en tid när landet, som sagt, var oerhört fattigt. Stockholm skulle behöva åtminstone ett nytt Södermalm.
Det är det som bidrar till att göra Stockholm så tudelat — en central sublim kärna och en periferi som inte sällan är motsatsen till det.
I hela Stockholmsregionen bor det idag cirka 2,5 miljoner, vilket är en fjärdedel av Sveriges befolkning.
Fortsätter under fotona.
Flerbostadshus som det kommunala allmännyttiga bostadsbolaget MKB i Malmö har byggt. Området kallas Spiran och ligger i Limhamn. Den arkitektoniska nivån är ganska enkel. Samtidigt är det utvecklat för människor att kunna leva ett gott liv.
Det finns trots allt exempel från senare tid där det byggs bra och med ändå rimliga hyror i storstäder. En förebild för detta är ett projekt som Malmös kommunala bostadsbolag, MKB, utvecklat i stadens attraktiva Limhamn, som ligger idylliskt vid havet. Det heter Spiran och färdigställdes 2024. Om hyrorna lite längre ner.
Det här kan vara intressant: Det har uppstått utbredd besvikelse och oro (åtskilliga artiklar har skrivits om det) bland den stora grupp som köpt en dyr bostadsrätt i och de som bott länge i Limhamn. Detta var en mycket lugn del av Malmö tidigare och de som bodde där var en homogen grupp etniska svenskar. Då var det mycket villor. Men från cirka 2010 började det först byggas bostadsrättshus och sedan hyresrättshus i modern stil.
Många av de som bott där länge och tidigt köpte bostadsrätter känner sig inte hemma när Malmö stad antagit en bostadssocial policy sedan ett antal år om att bygga hyreshus i bland annat Limhamn för en betydande andel som har låga inkomster eller lever på försörjningsstöd, varav många är arbetslösa. Deras hyreshus ligger intill bostadsrättshus och villor. Samtidigt finns det bostadsrättsägare som inte har negativa synpunkter. Limhamn har fått öknamnet Rosengård by the Sea.
Några våldsdåd har skett i området och ungdomar hänger runt på kvällarna utomhus. Särskilt äldre uttrycker rädsla. Till exempel fick en familj med två kriminella söner sin lägenhet beskjuten fyra gånger. (De flyttade till slut självmant.) Men sex hyresgäster sade upp sina lägenhetskontrakt under tiden.
Splittringen och misstron mellan grupperna är utbredd. Det har funnits en idé om att om man bara placerar de olika socioekonomiska grupperna intill varandra så skapas på något mirakulöst sätt integration. I masteruppsatsen ”Not in My Limhamn — Investigating the implications of social mixing in an affluent area, through the case of Limhamns Sjöstad” (2023) från Malmö universitet undersöks konsekvenserna av det bostadssociala projektet. Författaren Ella Klausen konstaterar i slutsatsen efter många intervjuer:
”Denna studie visar den mörka sidan av social blandning, där strategin snarare än att ena stadsbor, har bidragit till lokal opposition och ökad splittring.”
Så hyrorna i Spiran i Limhamn ligger inte så långt ifrån de i Wien, trots att de i Wien åstadkoms genom att kommunen sätter denna maxhyra för nybyggda hyresrätter på cirka 100 kronor/ kvm per månad. Äldre har ännu lägre kvadratmeterhyra. Kommunen och staten subventionerar byggandet på olika sätt, bland annat ger staten byggbolagen låga räntor och byggbolag undantas från en del skatt.
I Holland sätter staten maxhyran för sociala hyresrätter. Det spelar ingen roll om det är en 5:a i centrala Amsterdam eller en 3:a i en förort. 2025 är den knappt 10 000 kronor. Maxinkomsten för att kunna få en social hyresrätt är 2025 550 000 kronor.
Den här bostadspolitiken som kommunen och staten driver kostar inte dem, alltså skattebetalarna, mer än 10 miljarder kronor per år. Den finansieras med en särskild skatt på invånarna och företag i Wien på 0,5 procent vardera. 2026 höjs den till 0,75 procent för båda för behovet att bygga ökar framöver.
Eftersom de kommunala bostadsbolagen inte behöver gå med någon vinst pressas hyrorna på det sättet också.
Att väntetiden bara är ungefär två år beror på att det finns ett så stort bestånd av sociala hyresrätter och att en betydande andel omsätts varje år. Varje år byggs ungefär 7 000 nya sociala bostäder i Wien.
Fortsätter under fotona.
Margaretenguertel 90- 98 och det nya bostadsområdet i Ordbahnhof är två olika kommunala hyreshusprojekt i Wien, där vart och ett tillhör sin tid. Det förra visar på hur storslagna de kunde vara i början. Dessa byggnader som kom till efter första världskriget är ofta i Art Deco-stil. Det senare nya hyreshuset ligger i det gamla järnvägsområdet, där nästan 70 procent av hyreshusen subventioneras av kommunen på olika sätt. Stilen är innovativ, men ändå mänsklig i sin stil och proportioner. Skulle du vilja bo där? Här är en kort film på 3.40 minuter som ger en inblick i ett ganska nytt kommunalt projekt där maxhyran också är ungefär 100 kronor/ kvm per månad. Foto: Christian Fürthner.
För nybyggda och av Wiens kommun och av staten subventionerade sociala hyresrätter bestämdes maxhyran av kommunen till ungefär 100 kronor/ kvm och månad 2025. Så en nybyggd hyresrätt på 70 kvadratmeter får en maxhyra på ungefär 7 000 kronor/ kvm.
Det gäller också för nya sociala hyresrätter centralt i Wien, även om väntetiden i de fallen liknar den till en innestadslya i Stockholm. För en hyresrätt lite utanför centrala Wien ska den vara cirka två år i snitt. Men också de håller oftast hög kvalitet.
Den här korta filmen på 3.40 minuter visar ett socialt bostadsområde i den österrikiska huvudstaden. Man förundras över kvaliteten. Den visar verkligen på omsorgen.
Och klicka och titta på fler foton av projektet i Limhamn. Tre rum och kök på 74,2 kvadratmeter på fjärde våningen hade en hyra på 9 349 kronor/ mån vid inflyttningen 2023. Huset är fyra våningar. Det var 125 kronor/ mån. 2025 bör den hyran vara ungefär, efter de höga hyreshöjningar de senaste två åren på uppåt 5 procent per år, närmare 10 000 kronor. Det blir knappt 140 kronor/ kvm.
Och subventionen för en förskoleplats för ett barn är ungefär 17 000 kronor/ mån för ett medelklasspar. (Detta för att jämföra.) Byggandet av hyresrätten i Limhamn på 74,2 kvadratmeter, med hyran på närmare 10 000 kronor/ mån, har skett helt på marknadens villkor. Förutom en del stöd för marken.
Hur hade hyran inte sett ut om den totala produktionskostnaden enbart ökat med 100 procent mellan 1998 och 2023 och inte med 200 procent, och om kravet att även allmännyttan ska ha samma avkastning som privata bostadsbolag inte existerat?
Då hade den hyresrätten i Limhamn med största sannolikhet haft ungefär samma hyra som en motsvarande nybyggd social hyresrätt i Wien. Den svenska kvaliteten på arkitekturen och bostadsområden skulle samtidigt kunna höjas med kloka krav från kommuner och stat.
Eftersom det underskottet av prisvärda hyresrätter är så enormt behöver bostadsbolagen inte anstränga sig. Myndigheten Boverket är helt inne på att byggkvaliteten måste sjunka kraftigt för att hyror ska pressas ner.
Samma sak predikar till exempel Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarredaktioner. De presenterar bara ett argument för hur det ska byggas massor av nya bra och billiga hyresrätter: inför marknadshyror. Så är det i London och den staden har extrema hyror och lågkvalitativa bostäder. Jag hoppas jag bevisat att den simplistiska lösningen inte har någon som helst grund i verkligheten. De bara struntar i verkligheten som den är.
Som Kathrin Gaál, vice borgmästare i Wien och ansvarig för bostäder, bostadsbyggande och stadsförnyelse (2025), sammanfattar det:
”The right to housing is a human right (Articles 16 and 31 of the European Social Charter).”
Både högern och vänstern är för detta kraftigt subventionerade kommunala byggande i Wien därför att även medelklassen har möjlighet att kunna ta del av dessa bostäder. I Wien bor 60 procent av invånarna i dessa subventionerade sociala hyresrätter.
Wiens bostadsbyggarmodell uppstod under särskilda historiska förhållanden. Det fanns en politisk majoritet för att bygga tusentals och åter tusentals subventionerade hyresrätter efter första världskriget med ofta moderna bekvämligheter för den stora gruppen fattiga. Precis som i Sverige, men situationen i Österrike var betydligt allvarligare. Socialdemokraterna i Wien, som regerade mellan 1918 och 1934, var de som sjösatte byggandet av överkomliga hyresrätter för den obemedlade massan.
I efterdyningarna av första världskrigets hyperinflation, den politiska instabiliteten (särskilt ryska revolutionen skrämde slag på kapitalet) efter freden och imperiets sönderfall. Det möjliggjorde ett brett politiskt stöd när det gällde det omfattande sociala bostadsprojektet.
…
Återknyter till frågan i början: Det finns sannolikt ett annat skäl till att Sverige inte kan skapa de villkor som gör att något liknande Wien gör blir möjligt. Det är att de höga bostadsrättspriserna troligtvis kommer sjunka kraftigt om massor av kvalitativa och överkomliga hyresrätter byggs i riktigt stora mängder i särskilt Stockholm.
När underskottet är så otroligt stort i Stockholm kan det inte sluta på annat sätt. Ett argument för att Wien har så många subventionerade hyresrätter är att det sänker hyran på privata hyresrätter och priset på bostadsrätter.
De som har makten att förändra villkoren för detta bostadsbyggande bor ofta i dyra bostadsrätter. Bostaden är en fruktansvärt dyr investering, man kan förlora en mindre förmögenhet om priset går ner.
Går det ens att lösa den ekvationen?
När nästan en miljon står i bostadsförmedlingens kö till en hyresrätt i Stockholm.
Vänta. Det finns kanske ett sätt och det är att bygga så enkla hyreshus att medelklassen som vill bo bra inte vill bo i dem. Och de som bor i de svenska sociala bostäderna har inte pengar och inkomster för att köpa en bostadsrätt.
Då blir det den sortens sociala bostäder vänstern aldrig kan tänka sig.
